.

Man ska inte må dåligt när så mycket bra äntligen händer. Man ska inte ha ångest över att bli kär i en helt underbar pojke. Man ska inte hata sitt nya fantastiska jobb innan man ens börjat. Man ska inte.

Flygbiljetten är bokad. Allt är spikat. Det enda jag kan tänka på är allt bra jag lämnar. Den bra jag lämnar. Allt är så otroligt dålig timing.
Och bara för att vi sa att 'vi tar det som det kommer, ingen stress och inga krav' så vill jag ha allt. Nu. Hela tiden. Jag kan inte vara kär på ett hälsosamt sätt. Jag blir olycklig när jag blir ensam oavsett hur många timmar vi setts.

Nu är allt inte hopplöst. För en gångs skull är det inte bara jag som är kär. Det är inte bara jag som vill. Det är ömsesidigt och det gör mig så fantastiskt lycklig samtidigt som det ger mig magsår. Jag vill inte lämna nåt som kan bli så bra. Han säger att jag måste åka. Vad ska jag göra här? Han säger att han vill komma och hälsa på. Han vill göra en viktig grej av alla hjärtans dag (jag har aldrig fått en speciell valentines). Han vill ta sina sista semesterdagar för att flyga ner.
Jag vill bara sitta bredvid honom, nära, och strunta i allt förutom oss. Kanske pussas lite jättemycket också..

Jag kommer såklart åka. Biljetten är bokad. Det är ett fantastiskt jobb, en superhäftig upplevelse. Tre till sex månader känns bara så mycket nu. Han pussar mig och säger att det går fort.

Jag nojjar och överanalyserar. Som vanligt. Det kommer bli grymt kul. Framförallt så har jag nåt fint och underbart som väntar när jag kommer hem. <3

Efter en helg fullsmockad med serotonin, dopamin och endorfin känns allt lite blasé. Att komma ner från den highen är fan inte kul. Ge mig en kram!

Jag har haft en underbar helg. Har varit i Lund och myst. Jag blev bjuden på sushi när jag kom fram, på Lunds bästa sushirestaurang. Supergott! Sen gick vi hem och kollade på tv och jag satt och lutade mitt huvud mot hans axel. Sånt är oerhört underskattat.
På kvällen lagade han lasagne och hallon- och mangopaj medans jag satt och kollade på och drack vin. Jag skulle kunna ha det så oftare, och det sa jag till honom. "såhär skulle jag kunna ha det varje dag. Gott vin och en snygg karl som lagar mat." Jag tyckte mig se ett generat leende då, men jag är inte säker. Sen blev det film i sängen och massa underbart naket. Han sa 'vänd på dig så jag får se dig'. Jag kan ha haft det bästa sexet någonsin då. Allt jag gillar plus den där intimiteten. My God!
Efter alla år jag känt honom, alla crushes jag haft. Det här är mer. Det är trygghet och värme. Jag har tänkt flera gånger att jag älskar honom. Måste bara våga släppa lite på skyddsbarriärerna jag byggt upp. Fast jag tycker att det faktum att jag ens VILL släppa på dom säger ganska mycket.
Söndagen var slömysdag, jag låg med huvudet i hans knä och han strök mig över håret och sidan, jag spann som en kissekatt hela tiden. Han vet ju precis vart han ska klia för att jag ska bli på bra humör, jag ÄLSKAR hur han kliar mig i nacken. -purrrrrrr-
Kvällsaktivitet: muntligt läxförhör.
Sen var det ju min födelsedag, jag trodde att jag drömde, men där jag brukar vakna fortsatte det. Efter sa han godmorgon och grattis på födelsedagen. Jag låg i en liten boll och krampade, otroligt nöjd med livet.
Höll på att missa tåget så jag fick ingen hejdåpuss. Men jag överlevde ändå.
Gud vilken man. Saknar honom redan. Hatar dagarna efter när jag vaknar själv istället för på hans arm eller i en tajt mysig sked.
Lots of love!

Ibland känns det som om det aldrig hänt. Som en dröm om en dröm i ett annat liv. Disigt och blekt i kanterna. Ditt ansikte utanför fokus i ett gammalt gulnat fotografi med kaffefläckar på. Som något man inbillar sig i ögonbryn när det är mörkt, fast utan något av det obehag dom kan infinna sig då.

Ibland känns det som att det bara var länge sedan. Som nåt jag borde minnas men att detaljerna inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Som när det enda man minns är det fina och bra.

Andra gånger känns det som ett personligt angrepp. Hat och ilska och oförmåga att förstå fullt ut. Vad är det som finns där, men inte hos mig? Är du blind eller bara dum? Eller ännu värre, elak? Självklart vet jag att det inte är så, jag intalar mig bara att det hade vart lättare.

Men ibland när jag tänker så känns det som det var igår. Sista natten när solen var påväg upp igen. Man kunde ana strålarna som sakta letade efter horisonten. Jag undrar vad jag skulle gjort annorlunda. Om jag hade kunnat ändra nåt. Hade det gjort nån skillnad om jag sprungit efter? Fallit ihop på marken, tillintetgjord och förstörd. Jag minns hur det kändes. Skört. Som fjärilsvingar och tunna sockertrådar. Som bara blir pulver och damm kvar om det inte hanteras varsamt. Jag minns doften i luften och från din hud. Ambrosia säger dom, gudarnas nektar. Ge mig ångest, farväl och krossade drömmar om kärlek. Det är då man känner att man lever.

Fast.
Oftast tänker jag bara vad dum jag är som inte kan släppa det. Dig.
Det kanske är för nära avståndsmässigt. Kilometervis.
Jag flyger snart. Det kanske hjälper. Man kan hoppas. Hoppas på morgondagens möjligheter och på att stjärnfall uppfyller ens önskningar tillslut.

Jag har några regler när det kommer till att dejta. Enkla regler som inte är svåra att följa.

1. Dejta inte kockar.
2. Dejta inte musiker.
3. Ha inte sex på första dejten.
4. Sitt inte hemma och vänta på att nån ska höra av sig.

Har vid flera tillfällen brutit varenda en av dom. Dålig-karaktär.nu

Kort uppdatering. Jag flyttade från Grythyttan för en vecka sen. Dagen innan flytt dracks det hejdå och jag blev lite full. I kombination med allt annat som hänt senaste tiden och ett sent booty-call slutade natten inte med ensamhet som jag hade trott. Resultatet blev halsont, väldigt ömma bröst och ett monsterblåmärke på rumpan. Och skuldkänslor. Som om jag hade vart otrogen. Jag var ute efter lugnet som brukar infinna sig, men istället kände jag mig billig och ja, otroligt dålig som människa.
Flytten i övrigt gick bra. Packade in allt i mitt gamla, gamla rum. Två dagar tog det innan ångesten satte in. Hur fan hamnade jag här? Det blir nog bättre. Mamma är den avgörande faktorn för hur det kommer gå. Hon har vart borta i tre dagar nu och allt känns helt ok. Innan hon åkte ville jag bara dra. Varsomhelst. Hursomhelst. Bara det gick fort. Vi går varandra på nerverna och kan inte samexistera.
Har skrivit in mig på arbetsförmedlingen och ska väl söka nåt jobb. När jag orkar.
Jag har planerat resa till Basse i Mellerud och till Visby. Men jag vet inte när.
Jag vill/ska/måste åka till Lund. Jag blir galen här. Plus att jag måste visa vad jag lärt mig. (kom på att knepet är att ta ett par glas vin innan, det gör att man slappnar av i spända muskler..)
Skulle gått en sväng med en tjej jag är lite sugen på idag, hon föreslog eftermiddagen. Sen blev det kväll. Och vid nio (21) hade hon fortfarande inte åkt hitåt. Iom detta bröt jag mot regel nr 1. och 4. Jag lär mig aldrig. Smink, naglar och ny top, och den enda som fick se det var katten. Nej, jag är inte bitter. Jag börjar bli van att inte få det jag vill.
Så här sitter jag, fin och tjejig som fan, hungrig och trött och kollar på summerburst via PSL på svt 2. Kul lördag.

Jag drömde om dig häromnatten. Och kollade tumblr. Det är så fånigt. Så onödigt. Så svårt att låta bli.

Puss.

Det är söndag idag. Jag har lämnat grythyttan och bor numer hos mina föräldrar. Känns som ett stort steg bakåt.

Jag raderade allt, det har du säkert sett. Jag gjorde det för att jag kunde. För att du antagligen inte hade gjort det. För att det var det enda rätta. För att du skulle hört av dej i fredags. För att jag ville ha mer men aldrig skulle få det. Jag vet inte om jag ångrar det. Raderandet alltså. Annars ångrar jag ingenting.

I en annan tid, hade jag vart din.
Men det förändrar inte saken.

M

Loving you
Isn't the right thing to do
How can I ever change things
That I feel
If I could
Maybe I'd give you my world
How can I
When you won't take it from me


Jag vet inte vad jag håller på med men jag kan verkligen inte sluta. Jag skulle sakna det alldeles för mycket.

Det är ett grått filter över mina ögon. Ett par hörselkåpor över mina öron. Min röst är någon annans. Det är inte jag som är jag. Inte nu.

Från bild 1 till bild 2 på mindre än än minut, sen tillbaka igen på ett par dagar. Min pappa brukar säga om klättring att "ner kommer man alltid". För mig går det att applicera även på resten av livet. Ner kommer jag alltid, oavsett hur bra jag mådde sekunden innan. Det svåra är att inte ge upp på botten, att kämpa sig upp igen.

Jag drar mig för att åka hem. Jag vill inte tillbaka. Jag är rädd för att se dej igen. Rädd att jag ska bryta ihop. Inte för att det kommer hända, men oron för att det värsta tänkbara kan ske är något jag alltid dras med.
Det känns märkligt, tomt, som om det faktiskt var något riktigt. Som att alla små tillfällen verkligen betydde något som kanske innefattade ett korn av framtid. Det var mitt hopp, det opålitliga, självdestruktiva och naiva jävla hoppet. Jag kommer antagligen bara le ovanligt ansträngt om och när jag ser dej. För det var bara på låtsas. A figment of my imagination som det så fint heter. Jag är konstigt besviken, trots att jag visste hur det skulle sluta redan från början.
Det känns lite som när jag var fjorton år och dö-kär i en kille jag aldrig pratat med och jag fick reda på att han blivit ihop med min kompis. Fast jag har ju pratat med dej. Det är väl det som är kruxet antar jag. Att jag känner dej mer än alla konversationer jag haft med dej i mitt huvud. Du är inte bara min naiva tolkning av hur du kanske är, du är så mycket mer.

Jag säger alltid att jag förväntar mig det värsta för att aldrig bli besviken. Det jag önskar, just nu, är att det var sant. För hemma har jag ingen trygghet i att undvika dej, och ingen vattenfast mascara.

Ibland när jag tittar så ser allt ut att ha tappat sin färg. Jag vet att den är där, men jag upplever bara grått. Som jag tänker mig att blinda ser färger, inte alls fast ändå där.

Ibland när jag tittar på helt blanka ytor ser jag färger som virvlar och strålar ikapp med den grannaste regnbåge. Färgerna som redan finns blir klarare och får en helt annan lyster.

Ibland, och oftast, när jag tittar är allt helt normalt, allt har den färg det ska och inget upplevs överdrivet eller inte alls.

Jag vet vad som hjälper, men jag är rädd för att ta det steget. Att bli analyserad och medicinerad.