.

Om du var här skulle vi sova fortfarande.

Om du var här skulle vi ha vart vakna hela natten och ägnat oss åt varandra.

Om du var här skulle jag väcka dej med tusen ömma kyssar över din underbara kropp.

Om du var här skulle jag ge dej allt och lite till.

Men du är inte här och jag saknar dej.

♥

Du kan följa mina spår hem. De syns tydligt i snön som är oskuldsfullt vit. Natten är svart. Men gatlyktorna lyser med ett gult sken hela vägen. Allt jag vill är att du ska hålla mig hårt. Ta mig i din varma famn och krama mig hårt. Håll mig nära. Staden vaknar långsamt när vi tillslut går för att sova. Vi är fortfarande lite fulla men det har ingen betydelse. Det enda som spelar roll är här och nu. Du och jag och natten som sakta går mot sitt slut. Du kan tro allt du hört eller välja att låta bli. Det känns ändå som möjligheternas land. Allt kan hända. Bara jag är med dig. Bara håll mig älskling nu.

Jag låg bredvid och kände din värme, såg hur det rörde sig under den tunna huden på halsen. Jag kunde se varje slag hjärtat gjorde.
Jag föreställde mej hur det skulle vara om jag följde mina impulser just då. Det hade vart lätt, jag låg så nära att min näsa nuddade där pulsen var som mest synbar. Jag kunde nästan känna den varma metalliska smaken i min mun.

Jag såg hur det sprutade för varje skälvande hjärtslag. Det var rött överallt. Ditt varma blod rinnandes ner för min haka och hals, ner på min nakna kropp. Det var vackert med det mörkt röda mot min ljusa hud. Kontrasterna var bland det finaste jag sett på länge. Jag minns hur det kändes när tänderna äntligen gick igenom huden, den första vågen av varmt blod över mitt ansikte. Smaken av salt och mineral. Liv. Jag kunde höra hur du sakta försvann in i mörkret när jag hungrigt drack. Det var så starkt, allt jag kände var så mycket mer, sinnena var på helspänn. När du slutat skaka stod jag lutad över dej, naken på knä på de vita lakanen, dränkt i varmt, rött blod. Jag var så mycket lyckligare än jag vart på länge.

Du snörvlade till och jag kom tillbaka till verkligheten på mindre än en sekund. La mej tillrätta bredvid och smekte mjukt med ett finger över din ömtåliga hals...

Skulle du kalla det självmordsbenägen att äta nötchoklad om du var allergiker? Oavsett är det jävligt gott. Synd att det tar 40 minuter för ambulansen att komma om man får en reaktion...

Hur skulle folk reagera? Det är en tanke jag alltid haft. Lite morbid, jag vet, men ändå?

Jag funderar alltid för mycket.

Har jag skrämt iväg dej? 
Har min överdrivna paranoia, som bara existerar i mitt huvud, gjort det jag minst ville?





Jag fortsätter iallafall drömma.

Gjorde jag inte det skulle jag inte orka mer...