.

"Jag vill ha lek i mitt liv igen, jag vill ha skratt och ont i kinderna av för många leenden, jag vill ha ont i magen för att jag skrattat för mycket och vara så trött att jag egentligen inte orkar säga något mer men pratar ändå för att jag inte vill säga hej då.
Jag vill ha barnslighet och total oseriöshet och lekfullhet och dunkande bas som studsar igång mig.
Jag vill ha värme för jag fryser och jag skiter i allt, jag bara skiter i allt annat, alla omständigheter som vill ställa sig i vägen och all verklighet som vill måla världen svart, jag skiter i det mesta. Utom dig."


När jag läser hennes blogg hittar jag alltid inlägg som jag känner igen mej i. Det händer inte ofta annars. Men jag tror det är därför jag kollar varenda dag om hon lagt upp något nytt.
Just nu är det en av få ljusglimtar i mitt liv. Vilket jag vet låter väldigt deprimerande, även om det kanske inte är så egentligen. Jag bara trivs med att vara mörk och cynisk.  
Jag skämtade härom dagen och sa att jag hade ett förhållande med döden, ett svart och destruktivt förhållande. Sen när jag tänkte efter så vet jag inte om det var ett skämt. Men det beror mest på min pessimistiska sida.
"Förvänta dej alltid det värsta så blir du aldrig besviken..."
Och ja, jag har väldigt mörk och lite lätt morbid humor.. Det är ju trots allt jag som är döden..

puss*

Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt. Om jag mår bra eller inte.
Jag känner lättnad för jag vet hur det ligger till nu. Men jag känner lite att jag hade hoppats på ett annat svar på frågan; Vart står du?
Det var lite luddigt, men jag är inte dum, jag förstod.
Det är bara från min sida, nu, och för alltid.
Han kände sig ytlig när vi pratade om sex. Jag tyckte han hade fel, sex är sex, resten kan man koppla bort.

Det känns lite som att jag kanske behöver gråta lite, bara för att, men jag kan inte.
Vill inte?
Orkar inte..?

Men att vara vänner är väl bra? Bättre än att inte umgås alls.
Jag trivs ju med människan. Vi har ju samma elaka humor, även om jag inte gillar att bli utsatt för den.

Trots allt jag hade fått för mej i mitt förvirrade sinne så är jag i grund och botten en cyniker. Jag förväntar mej alltid det värsta, så blir jag aldrig besviken. Bara likgiltig. Och i bästa fall positivt överraskad.
Så jag känner mej inte ledsen, för jag var inställd på det här redan från början.
Trots vissa små glimtar av hopplös glädje över småsaker som inte betyder ett dugg och aldrig har gjort det heller. 

Jag ville döda fjärilarna.
Mosa dom.
Aldrig mer känna deras svaga fladder i magen.
Och så drabbas man igen.
Men det känns trots omständigheterna bra.
Att prata ger så otroligt mycket mer än ett par sms.

Men vänner är ju bra..

puss*