.

Det är ett grått filter över mina ögon. Ett par hörselkåpor över mina öron. Min röst är någon annans. Det är inte jag som är jag. Inte nu.

Från bild 1 till bild 2 på mindre än än minut, sen tillbaka igen på ett par dagar. Min pappa brukar säga om klättring att "ner kommer man alltid". För mig går det att applicera även på resten av livet. Ner kommer jag alltid, oavsett hur bra jag mådde sekunden innan. Det svåra är att inte ge upp på botten, att kämpa sig upp igen.

Jag drar mig för att åka hem. Jag vill inte tillbaka. Jag är rädd för att se dej igen. Rädd att jag ska bryta ihop. Inte för att det kommer hända, men oron för att det värsta tänkbara kan ske är något jag alltid dras med.
Det känns märkligt, tomt, som om det faktiskt var något riktigt. Som att alla små tillfällen verkligen betydde något som kanske innefattade ett korn av framtid. Det var mitt hopp, det opålitliga, självdestruktiva och naiva jävla hoppet. Jag kommer antagligen bara le ovanligt ansträngt om och när jag ser dej. För det var bara på låtsas. A figment of my imagination som det så fint heter. Jag är konstigt besviken, trots att jag visste hur det skulle sluta redan från början.
Det känns lite som när jag var fjorton år och dö-kär i en kille jag aldrig pratat med och jag fick reda på att han blivit ihop med min kompis. Fast jag har ju pratat med dej. Det är väl det som är kruxet antar jag. Att jag känner dej mer än alla konversationer jag haft med dej i mitt huvud. Du är inte bara min naiva tolkning av hur du kanske är, du är så mycket mer.

Jag säger alltid att jag förväntar mig det värsta för att aldrig bli besviken. Det jag önskar, just nu, är att det var sant. För hemma har jag ingen trygghet i att undvika dej, och ingen vattenfast mascara.

Ibland när jag tittar så ser allt ut att ha tappat sin färg. Jag vet att den är där, men jag upplever bara grått. Som jag tänker mig att blinda ser färger, inte alls fast ändå där.

Ibland när jag tittar på helt blanka ytor ser jag färger som virvlar och strålar ikapp med den grannaste regnbåge. Färgerna som redan finns blir klarare och får en helt annan lyster.

Ibland, och oftast, när jag tittar är allt helt normalt, allt har den färg det ska och inget upplevs överdrivet eller inte alls.

Jag vet vad som hjälper, men jag är rädd för att ta det steget. Att bli analyserad och medicinerad.

Jag går på en grusig väg. Molnen är grå och vinden blåser kallt. Jocke Berg sjunger för full hals i mina halvkassa lurar; hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.
Jag går vidare, bortåt, så långt härifrån som jag kan. Hela vägen känns som en enda lång uppförsbacke och jag är trött. Utmattad av allt förutom den raska promenaden. Jag är trött på att tänka, trött på att känna, obeskrivligt trött på att bara fortsätta önska. Jag vill inte drömma. Jag vill inte vara ledsen på morgonen. Jag vill inte somna med tårar i ögonen. Men trots allt detta vill jag inte heller vara utan dig.
Det är mycket att hantera, så jag går. Går för att glömma, för att tänka på annat en liten stund. Jag går. På en grusig väg där molnen är grå och den kalla vinden blåser.