Det är inte lätt när det är svårt

Man ska inte må dåligt när så mycket bra äntligen händer. Man ska inte ha ångest över att bli kär i en helt underbar pojke. Man ska inte hata sitt nya fantastiska jobb innan man ens börjat. Man ska inte.

Flygbiljetten är bokad. Allt är spikat. Det enda jag kan tänka på är allt bra jag lämnar. Den bra jag lämnar. Allt är så otroligt dålig timing.
Och bara för att vi sa att 'vi tar det som det kommer, ingen stress och inga krav' så vill jag ha allt. Nu. Hela tiden. Jag kan inte vara kär på ett hälsosamt sätt. Jag blir olycklig när jag blir ensam oavsett hur många timmar vi setts.

Nu är allt inte hopplöst. För en gångs skull är det inte bara jag som är kär. Det är inte bara jag som vill. Det är ömsesidigt och det gör mig så fantastiskt lycklig samtidigt som det ger mig magsår. Jag vill inte lämna nåt som kan bli så bra. Han säger att jag måste åka. Vad ska jag göra här? Han säger att han vill komma och hälsa på. Han vill göra en viktig grej av alla hjärtans dag (jag har aldrig fått en speciell valentines). Han vill ta sina sista semesterdagar för att flyga ner.
Jag vill bara sitta bredvid honom, nära, och strunta i allt förutom oss. Kanske pussas lite jättemycket också..

Jag kommer såklart åka. Biljetten är bokad. Det är ett fantastiskt jobb, en superhäftig upplevelse. Tre till sex månader känns bara så mycket nu. Han pussar mig och säger att det går fort.

Jag nojjar och överanalyserar. Som vanligt. Det kommer bli grymt kul. Framförallt så har jag nåt fint och underbart som väntar när jag kommer hem. <3


Hormoner

Efter en helg fullsmockad med serotonin, dopamin och endorfin känns allt lite blasé. Att komma ner från den highen är fan inte kul. Ge mig en kram!


Lund är underbart.

Jag har haft en underbar helg. Har varit i Lund och myst. Jag blev bjuden på sushi när jag kom fram, på Lunds bästa sushirestaurang. Supergott! Sen gick vi hem och kollade på tv och jag satt och lutade mitt huvud mot hans axel. Sånt är oerhört underskattat.
På kvällen lagade han lasagne och hallon- och mangopaj medans jag satt och kollade på och drack vin. Jag skulle kunna ha det så oftare, och det sa jag till honom. "såhär skulle jag kunna ha det varje dag. Gott vin och en snygg karl som lagar mat." Jag tyckte mig se ett generat leende då, men jag är inte säker. Sen blev det film i sängen och massa underbart naket. Han sa 'vänd på dig så jag får se dig'. Jag kan ha haft det bästa sexet någonsin då. Allt jag gillar plus den där intimiteten. My God!
Efter alla år jag känt honom, alla crushes jag haft. Det här är mer. Det är trygghet och värme. Jag har tänkt flera gånger att jag älskar honom. Måste bara våga släppa lite på skyddsbarriärerna jag byggt upp. Fast jag tycker att det faktum att jag ens VILL släppa på dom säger ganska mycket.
Söndagen var slömysdag, jag låg med huvudet i hans knä och han strök mig över håret och sidan, jag spann som en kissekatt hela tiden. Han vet ju precis vart han ska klia för att jag ska bli på bra humör, jag ÄLSKAR hur han kliar mig i nacken. -purrrrrrr-
Kvällsaktivitet: muntligt läxförhör.
Sen var det ju min födelsedag, jag trodde att jag drömde, men där jag brukar vakna fortsatte det. Efter sa han godmorgon och grattis på födelsedagen. Jag låg i en liten boll och krampade, otroligt nöjd med livet.
Höll på att missa tåget så jag fick ingen hejdåpuss. Men jag överlevde ändå.
Gud vilken man. Saknar honom redan. Hatar dagarna efter när jag vaknar själv istället för på hans arm eller i en tajt mysig sked.
Lots of love!


Ibland när jag tänker på dig

Ibland känns det som om det aldrig hänt. Som en dröm om en dröm i ett annat liv. Disigt och blekt i kanterna. Ditt ansikte utanför fokus i ett gammalt gulnat fotografi med kaffefläckar på. Som något man inbillar sig i ögonbryn när det är mörkt, fast utan något av det obehag dom kan infinna sig då.

Ibland känns det som att det bara var länge sedan. Som nåt jag borde minnas men att detaljerna inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Som när det enda man minns är det fina och bra.

Andra gånger känns det som ett personligt angrepp. Hat och ilska och oförmåga att förstå fullt ut. Vad är det som finns där, men inte hos mig? Är du blind eller bara dum? Eller ännu värre, elak? Självklart vet jag att det inte är så, jag intalar mig bara att det hade vart lättare.

Men ibland när jag tänker så känns det som det var igår. Sista natten när solen var påväg upp igen. Man kunde ana strålarna som sakta letade efter horisonten. Jag undrar vad jag skulle gjort annorlunda. Om jag hade kunnat ändra nåt. Hade det gjort nån skillnad om jag sprungit efter? Fallit ihop på marken, tillintetgjord och förstörd. Jag minns hur det kändes. Skört. Som fjärilsvingar och tunna sockertrådar. Som bara blir pulver och damm kvar om det inte hanteras varsamt. Jag minns doften i luften och från din hud. Ambrosia säger dom, gudarnas nektar. Ge mig ångest, farväl och krossade drömmar om kärlek. Det är då man känner att man lever.

Fast.
Oftast tänker jag bara vad dum jag är som inte kan släppa det. Dig.
Det kanske är för nära avståndsmässigt. Kilometervis.
Jag flyger snart. Det kanske hjälper. Man kan hoppas. Hoppas på morgondagens möjligheter och på att stjärnfall uppfyller ens önskningar tillslut.


Grått 3

Det är ett grått filter över mina ögon. Ett par hörselkåpor över mina öron. Min röst är någon annans. Det är inte jag som är jag. Inte nu.


Ner

Från bild 1 till bild 2 på mindre än än minut, sen tillbaka igen på ett par dagar. Min pappa brukar säga om klättring att "ner kommer man alltid". För mig går det att applicera även på resten av livet. Ner kommer jag alltid, oavsett hur bra jag mådde sekunden innan. Det svåra är att inte ge upp på botten, att kämpa sig upp igen.


Det dom aldrig nämner

Jag drar mig för att åka hem. Jag vill inte tillbaka. Jag är rädd för att se dej igen. Rädd att jag ska bryta ihop. Inte för att det kommer hända, men oron för att det värsta tänkbara kan ske är något jag alltid dras med.
Det känns märkligt, tomt, som om det faktiskt var något riktigt. Som att alla små tillfällen verkligen betydde något som kanske innefattade ett korn av framtid. Det var mitt hopp, det opålitliga, självdestruktiva och naiva jävla hoppet. Jag kommer antagligen bara le ovanligt ansträngt om och när jag ser dej. För det var bara på låtsas. A figment of my imagination som det så fint heter. Jag är konstigt besviken, trots att jag visste hur det skulle sluta redan från början.
Det känns lite som när jag var fjorton år och dö-kär i en kille jag aldrig pratat med och jag fick reda på att han blivit ihop med min kompis. Fast jag har ju pratat med dej. Det är väl det som är kruxet antar jag. Att jag känner dej mer än alla konversationer jag haft med dej i mitt huvud. Du är inte bara min naiva tolkning av hur du kanske är, du är så mycket mer.

Jag säger alltid att jag förväntar mig det värsta för att aldrig bli besviken. Det jag önskar, just nu, är att det var sant. För hemma har jag ingen trygghet i att undvika dej, och ingen vattenfast mascara.


Grå 2

Ibland när jag tittar så ser allt ut att ha tappat sin färg. Jag vet att den är där, men jag upplever bara grått. Som jag tänker mig att blinda ser färger, inte alls fast ändå där.

Ibland när jag tittar på helt blanka ytor ser jag färger som virvlar och strålar ikapp med den grannaste regnbåge. Färgerna som redan finns blir klarare och får en helt annan lyster.

Ibland, och oftast, när jag tittar är allt helt normalt, allt har den färg det ska och inget upplevs överdrivet eller inte alls.

Jag vet vad som hjälper, men jag är rädd för att ta det steget. Att bli analyserad och medicinerad.

 


Grå

Jag går på en grusig väg. Molnen är grå och vinden blåser kallt. Jocke Berg sjunger för full hals i mina halvkassa lurar; hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.
Jag går vidare, bortåt, så långt härifrån som jag kan. Hela vägen känns som en enda lång uppförsbacke och jag är trött. Utmattad av allt förutom den raska promenaden. Jag är trött på att tänka, trött på att känna, obeskrivligt trött på att bara fortsätta önska. Jag vill inte drömma. Jag vill inte vara ledsen på morgonen. Jag vill inte somna med tårar i ögonen. Men trots allt detta vill jag inte heller vara utan dig.
Det är mycket att hantera, så jag går. Går för att glömma, för att tänka på annat en liten stund. Jag går. På en grusig väg där molnen är grå och den kalla vinden blåser.


She

She'd take my hand. She'd kiss my lips.
I'd touch her hair. And answer that kiss.
We danced together.
Round and round.
We walked away and under her spell I was bound.

We walked along. The night was dark.
She talked. Me to. And I felt a spark.

The things we did, I'll never tell.
I simply can't, due to her spell.

She left early, before it was day.
My memory of that night will never fade away..

Alldeles för länge sen

Det är mörkt ute.
Jag är halvnaken efter en lång, underbart varm dusch.
Det enda som snurrar i mitt huvud är du. Det var alldeles för länge sedan vi sågs.

Jag vet att om du vart här hade jag inte suttit framför datorn, jag hade suttit grenslad över dig.
Jag hade inte frusit, jag hade badat i svett.
Det hade inte varit tyst, det hade varit massor med ljud.
Jag hade inte bara haft träningsvärk imorgon, jag hade vart alldeles trasig på precis rätt sätt.
Jag hade vart glad, riktigt nöjd och tillfreds. 

Vi hade kunnat vara vakna hela natten och gjort massvis med saker jag inte ens tänker nämna.
Men det får bli vid ett senare tillfälle... (a)
Puss!

Vid isens kant

Jag stod vid strandkanten och spejade ut över den frusna sjön. Jag lyfte blicken och stirrade in i solen, rakt in utan att blinka. Den skimmrade och fick regnbågens alla färger. Alla färger reflekterades i isen så det gnistrade.
Det borde ha gjort ont i ögonen, men jag kände ingen smärta. Jag stod så, och bara tittade.
Jag minns inte om det gick en minut eller om en hel timme hann passera. Jag minns bara hur otroligt vackert allting var, just då. Jag tror jag gick in i mig själv, eller ut, det är svårt att säga. Men jag har alldrig vart så mycket i nuet som då. Alla problem fick en klarhet och jag såg allt från ett helt annat perspektiv.
Jag såg hur solen sakta sjönk bakom bergen på andra sidan sjön, hur den sakta ändrade färg allteftersom. Mer rött, mer värme, nästan som när man känner kärlek från en annan människas sinne, fast mer. Allt var så mycket mer.
Det var så intensivt att jag har för mig att jag blev tårögd.
Jag kunde inte slita mig, men tillslut kände jag av mina tår. De var stelfrusna. Så jag vände mig om och gick hem.
Jag måste ha tänkt en miljon tankar, för min hjärna var så trött, men jag minns inget. Bara den där känslan av ofattbart lugn.
Som en liten del av himlen hade visat sig bara för mig.

Du och jag.

Det har aldrig vart lätt med dej och mej. Det har aldrig vart utan problem och störningar. Förutom kanske ett par gånger i början. Det märker jag när jag ser tillbaka på hur det var när vi först träffades. Jag minns hur jag kände redan då.

Första gången var på en efterfest i en källare. Jag tror det var vinter, jag har ett svagt minne av snö, eller iaf kyla. Vi möttes och utbytte de sedvanliga artighetsfraserna. Vi kom in på något annat, jag tror det var något om mat.
Det var högljutt i lokalen så vi fick stå nära för att höra varandra. Styrkt av alkoholen var jag ganska på med frågor, jag var nyfiken. Du var generad, eller blyg. Du gömde dig bakom händerna, bakom din mössa.
Du slog ner blicken ett flertal gånger. Jag tyckte det var sött.
Sen minns jag inte hur det gick till, men du kysste mej. Försiktigt. Fint.
Vi sa hejdå strax efter, för din kompis kom tillbaka hela tiden och drog i dej, ville att du skulle följa med.
Jag kunde inte minnas vad du hette efter det första mötet.

Andra gången var långt senare, först någon gån på våren, kanske mitten på mars. Också en efterfest,
det blir en del sådana här i byn.
Jag minns inte vad vi pratade om, men vi hade så mycket gemensamt. Musik, film, mat, värderingar och åsikter. Det kändes som vi känt varandra i flera år. Vi satt på golvet för alla sittplatser var upptagna.
Det var så många andra på festen, jag minns bara dej. Dina ögon som såg mej, din mun som log, dina händer som lekte med mina.
Jag tror att vi kysstes, sittandes där på golvet, med alla andra som publik. Vi fick en pik av någon som satt bredvid. Du gav honom en bitter kommentar och vände dej tillbaka till mej. Vi fortsatte det vi höll på med.
När natten led mot sitt slut frågade jag om du ville sova hos mig, betonade att det innabar kläderna på.
Du sa att det spelade ingen roll, eller något i den stilen. Vi hade kul, vi njöt av varandras sällskap.
Jag kände mej speciell och vacker.

Det som gjorde den största skillnaden för mej var morgonen efter. Jag har haft människor som sovit över innan, och vi hade gjort mer än vad du och jag gjorde. Men vi kunde prata även i nyktert tillstånd, det flöt på precis lika bra som kvällen innan. Det har aldrig hänt mej förut. Bara med dej. Det var så fint, att bara vara.

Känslorna blev starkare, jag föll så hårt. Jag tror du gjorde det med.
Hur kommer det sig att det slutade såhär?
Vad hände med den enkelheten?
Jag känner fortfarande, det gör jag. Men jag är mer reserverad, muren runt mitt hjärta är lite tjockare och lite högre. Du skulle kunna rasera dem om du bara försökte. Jag önskar ibland att du gjorde så.
Annars önskar jag att allt kunde försvinna.
Alla känsloladdade minnen som får mej att tänka tillbaka på allt som varit.
Jag bryr mej fortfarande fast alla säger åt mej att sluta och ge upp...

Det bara är så.


balans

Jag behöver balans i mitt liv. Ge mej balans igen.


(fan vad jag hatar att erkänna för mej själv hur jag egentligen känner)
*
((det är inte bra, om det inte gick fram))
*
(((jag vet ingenting längre)))



*

sprickor

Små sprickor i fasaden. Som ett fint nät över hela kroppen. Som kan släppa i fogarna närsomhelst. Jag gör allt för att de inte ska spricka mer. Men jag är maktlös, det är inte jag som kan laga dem. Alla små sprickor. Jag kan inte jämna ut den krackelerade ytan. Jag har glömt hur man gör.

svårt

Det är svårt. Det är att vara på väg att gråta hela tiden, att vilja det. Men inget händer. Jag stirrar in i väggen och bara väntar på att tiden ska gå. Sover för att tiden ska gå något fortare, för att slippa tänka.
Det är att inte vara hungrig på en hel dag men att äta massor bara för att ha något att göra. Det är att vilja vara ensam och lida i tysthet, men att verkligen uppskatta en vän som bara sitter och är nära, att inte behöva prata. Det är att kolla telefonen efter sms när man vet att det inte kommit några, att bli lika besviken varje gång det inte finns något nytt. Det är att bli bortom kontroll och göra bort sig, försöka träffa andra men sen ångra sig.
Jag vill inte ångra något. Jag vill kunna kliva ur sängen på morgonen och vara glad. Jag vill slippa ha ont i magen av saknad och allt som bidrar till att jag saknar dig så. Jag vill kunna leva utan alla tankar, men det går inte utan att släppa dig. Och jag vill aldrig vara utan dig.

Men sedan vaknar man till en ny dag och allt känns annorlunda, ibland tillochmed bra. Har jag berättat att jag nästan alltid hatat berg-och-dalbanor?


...

Funderar på att bara skita i allt... vad är poängen?

en ovanlig kväll

Jag har bestämt mej för att lägga upp sådant jag skriver här ändå. Särskilt som det jag publicerat på DS blev borttaget...

***

Det är en kväll som alla andra, hon har ett par fler öl i kroppen än vad som brukar anses hälsosamt, det är bra musik, glädje i luften och ett till par ögon. Blickar som möts över stora rum. Blickar och minnen från tidigare kvällar. Spelat ointresse. Fler blyga blickar, från hennes sida i alla fall, han har en helt annan säkerhet och det märks. Den sortens säkerhet som kommer av erfarenhet. Han vet precis när och hur han ska slå till.

Det är många andra där, men de har ingen betydande roll ikväll. Hon pratar med sina vänner, försöker att ignorera att han tittar. De har pratat lite under kvällen, när bristen på sittplatser gjorde så att han erbjöd sitt knä. Sen var det hans händer som smekte lätt under skydd av mörkret. Samtidigt med en annan tjej på hans andra ben, inget att bry sig om. Det blir alltid samma sak. Men lite av den nonchalansen är det som drar henne närmre. Att han kan välja nästan vem han vill.

På ett sätt hon inte kan förklara är det lockande. Den riktiga mansgrisen. Killen som ger en uppskattande dask på rumpan när man går förbi. Han som kommer med nedlåtande kommentarer för att se hur man rodnar. Killen man vet att man inte ska bli för involverad med. Svinet med den klassiska femtiotalsmentaliteten, att kvinnor är underlägsna män.

Kvällen blir natt. De hamnar bredvid varandra i köket. Han vet precis hur han ska spela på hennes osäkerhet och blygsel. Han kallar henne för en fin flicka med en lätt nedlåtande ton, hon rodnar, något som i princip aldrig händer. Hon får en blick till, det är svårt att avgöra om han är seriös eller skämtar. Han ger henne ett lätt överlägset leende och hon skäms utan att riktigt veta varför.

Han vet mer om henne än alla andra tillsammans på festen. Tidigare kvällar har lett till att hon avslöjat saker inte ens hennes vänner vet. Saker som gör att han får ännu mer övertag, då han dessutom vet att hans beteende gör henne mer och mer intresserad. Hon har tom blivit varnad, av både han själv och vänner, han är ett svin, du borde inte, det är inte bra. Men hon kan inte låta bli.

Efter åtskilliga timmar av prat med alla andra än varandra så bestämmer han sig. Han reser sig och går bort till henne. Hon sitter och pratar med en annan, men med en lätt hand på hennes axel avbryter han och säger att han ska gå hem. Han frågar om hon ska med, en ren formalitet, hon följer lydigt med på en gång med en förlägen blick samtidigt som tusentals ord försöker forma en vettig fråga i hennes huvud.

De går arm i arm hemåt, ingen nämner det som susar igenom deras tankar. De spinner istället vidare på det de sist talade om. Mörka sidor hos varandra. Outforskade och oupptäckta av resten av mänskligheten. Hon kan tala öppet med honom, berätta om vad hon vart med om och vill uppleva. Men det är han som styr konversationen, självsäkert ställer han frågor om hennes innersta hemligheter, villig att lyssna på svaren. Han vet hur han ska få henne att känna sig uppmärksammad.

När de tillslut stannar för att gå åt separata håll undrar han vem de ska gå hem till, om det räcker med lite mys den här gången. Efter en tyst överrenskommelse går de sedan sakta hem till hennes lägenhet, hon tänker att det blir nog mer än mys en annan gång. Det är ingen av dem som tvivlar på det, men de säger inget till varandra, för att inte förstöra den sköra stämningen.

Hon märker att han utnyttjar sina nyförvärvade kunskaper om henne för att retas. Drar i håret och visar att det är han som bestämmer. Smärtan i hårbotten tillsammans med hans kyssar blir nästan för mycket. Hon är nära att börja rivas med sina långa naglar på hans sårbara rygg. Det enda som hindrar henne är vetskapen att hon skulle bli bestraffad om hon ens försökte. Så det får stanna där det är, kyssar och lätt smärta. De somnar så småningom nära varandra.

På morgonen tänker hon på hur det är att vakna av att personen bredvid vänder på sig. Att ha sällskap redan de första minuterna som avgör hur dagen kommer bli. Att ha sluppit att frysa för personen bredvid är som en levande kamin. Det är inte något som sker på vilka vardagar som helst. Sällsyntheten gör att det blir så mycket mer värdefullt.  Det är sådant som hindrar att man sover bort hela dagar i brist på engagemang. Hon tänker på kvällen innan, och känner att hans ena hand trevande tar tag i hennes hår, försiktigare än innan, men tillräckligt för att katten inom henne ska komma fram. Hon spinner tyst inombords och makar sig närmre och myser.

***


han

Det var ofta så med honom att hon inte visste om han skämtade eller var seriös. Hon blev ofta förlägen och tappade orden när han kom med sådana kommentarer. Hon fick alltid det där leendet till svar, det överlägsna och lätt roade leendet som gjorde henne så osäker.
Hon var medveten om att han spelade på det, utnyttjade hennes blyghet på ett sätt som vände det till hans fördel. Det var en konstig kombination av förnedring och uppskattning.

 


RSS 2.0