.

Man ska inte må dåligt när så mycket bra äntligen händer. Man ska inte ha ångest över att bli kär i en helt underbar pojke. Man ska inte hata sitt nya fantastiska jobb innan man ens börjat. Man ska inte.

Flygbiljetten är bokad. Allt är spikat. Det enda jag kan tänka på är allt bra jag lämnar. Den bra jag lämnar. Allt är så otroligt dålig timing.
Och bara för att vi sa att 'vi tar det som det kommer, ingen stress och inga krav' så vill jag ha allt. Nu. Hela tiden. Jag kan inte vara kär på ett hälsosamt sätt. Jag blir olycklig när jag blir ensam oavsett hur många timmar vi setts.

Nu är allt inte hopplöst. För en gångs skull är det inte bara jag som är kär. Det är inte bara jag som vill. Det är ömsesidigt och det gör mig så fantastiskt lycklig samtidigt som det ger mig magsår. Jag vill inte lämna nåt som kan bli så bra. Han säger att jag måste åka. Vad ska jag göra här? Han säger att han vill komma och hälsa på. Han vill göra en viktig grej av alla hjärtans dag (jag har aldrig fått en speciell valentines). Han vill ta sina sista semesterdagar för att flyga ner.
Jag vill bara sitta bredvid honom, nära, och strunta i allt förutom oss. Kanske pussas lite jättemycket också..

Jag kommer såklart åka. Biljetten är bokad. Det är ett fantastiskt jobb, en superhäftig upplevelse. Tre till sex månader känns bara så mycket nu. Han pussar mig och säger att det går fort.

Jag nojjar och överanalyserar. Som vanligt. Det kommer bli grymt kul. Framförallt så har jag nåt fint och underbart som väntar när jag kommer hem. <3

Efter en helg fullsmockad med serotonin, dopamin och endorfin känns allt lite blasé. Att komma ner från den highen är fan inte kul. Ge mig en kram!

Jag har haft en underbar helg. Har varit i Lund och myst. Jag blev bjuden på sushi när jag kom fram, på Lunds bästa sushirestaurang. Supergott! Sen gick vi hem och kollade på tv och jag satt och lutade mitt huvud mot hans axel. Sånt är oerhört underskattat.
På kvällen lagade han lasagne och hallon- och mangopaj medans jag satt och kollade på och drack vin. Jag skulle kunna ha det så oftare, och det sa jag till honom. "såhär skulle jag kunna ha det varje dag. Gott vin och en snygg karl som lagar mat." Jag tyckte mig se ett generat leende då, men jag är inte säker. Sen blev det film i sängen och massa underbart naket. Han sa 'vänd på dig så jag får se dig'. Jag kan ha haft det bästa sexet någonsin då. Allt jag gillar plus den där intimiteten. My God!
Efter alla år jag känt honom, alla crushes jag haft. Det här är mer. Det är trygghet och värme. Jag har tänkt flera gånger att jag älskar honom. Måste bara våga släppa lite på skyddsbarriärerna jag byggt upp. Fast jag tycker att det faktum att jag ens VILL släppa på dom säger ganska mycket.
Söndagen var slömysdag, jag låg med huvudet i hans knä och han strök mig över håret och sidan, jag spann som en kissekatt hela tiden. Han vet ju precis vart han ska klia för att jag ska bli på bra humör, jag ÄLSKAR hur han kliar mig i nacken. -purrrrrrr-
Kvällsaktivitet: muntligt läxförhör.
Sen var det ju min födelsedag, jag trodde att jag drömde, men där jag brukar vakna fortsatte det. Efter sa han godmorgon och grattis på födelsedagen. Jag låg i en liten boll och krampade, otroligt nöjd med livet.
Höll på att missa tåget så jag fick ingen hejdåpuss. Men jag överlevde ändå.
Gud vilken man. Saknar honom redan. Hatar dagarna efter när jag vaknar själv istället för på hans arm eller i en tajt mysig sked.
Lots of love!

Ibland känns det som om det aldrig hänt. Som en dröm om en dröm i ett annat liv. Disigt och blekt i kanterna. Ditt ansikte utanför fokus i ett gammalt gulnat fotografi med kaffefläckar på. Som något man inbillar sig i ögonbryn när det är mörkt, fast utan något av det obehag dom kan infinna sig då.

Ibland känns det som att det bara var länge sedan. Som nåt jag borde minnas men att detaljerna inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Som när det enda man minns är det fina och bra.

Andra gånger känns det som ett personligt angrepp. Hat och ilska och oförmåga att förstå fullt ut. Vad är det som finns där, men inte hos mig? Är du blind eller bara dum? Eller ännu värre, elak? Självklart vet jag att det inte är så, jag intalar mig bara att det hade vart lättare.

Men ibland när jag tänker så känns det som det var igår. Sista natten när solen var påväg upp igen. Man kunde ana strålarna som sakta letade efter horisonten. Jag undrar vad jag skulle gjort annorlunda. Om jag hade kunnat ändra nåt. Hade det gjort nån skillnad om jag sprungit efter? Fallit ihop på marken, tillintetgjord och förstörd. Jag minns hur det kändes. Skört. Som fjärilsvingar och tunna sockertrådar. Som bara blir pulver och damm kvar om det inte hanteras varsamt. Jag minns doften i luften och från din hud. Ambrosia säger dom, gudarnas nektar. Ge mig ångest, farväl och krossade drömmar om kärlek. Det är då man känner att man lever.

Fast.
Oftast tänker jag bara vad dum jag är som inte kan släppa det. Dig.
Det kanske är för nära avståndsmässigt. Kilometervis.
Jag flyger snart. Det kanske hjälper. Man kan hoppas. Hoppas på morgondagens möjligheter och på att stjärnfall uppfyller ens önskningar tillslut.

Det är ett grått filter över mina ögon. Ett par hörselkåpor över mina öron. Min röst är någon annans. Det är inte jag som är jag. Inte nu.

Från bild 1 till bild 2 på mindre än än minut, sen tillbaka igen på ett par dagar. Min pappa brukar säga om klättring att "ner kommer man alltid". För mig går det att applicera även på resten av livet. Ner kommer jag alltid, oavsett hur bra jag mådde sekunden innan. Det svåra är att inte ge upp på botten, att kämpa sig upp igen.

Jag drar mig för att åka hem. Jag vill inte tillbaka. Jag är rädd för att se dej igen. Rädd att jag ska bryta ihop. Inte för att det kommer hända, men oron för att det värsta tänkbara kan ske är något jag alltid dras med.
Det känns märkligt, tomt, som om det faktiskt var något riktigt. Som att alla små tillfällen verkligen betydde något som kanske innefattade ett korn av framtid. Det var mitt hopp, det opålitliga, självdestruktiva och naiva jävla hoppet. Jag kommer antagligen bara le ovanligt ansträngt om och när jag ser dej. För det var bara på låtsas. A figment of my imagination som det så fint heter. Jag är konstigt besviken, trots att jag visste hur det skulle sluta redan från början.
Det känns lite som när jag var fjorton år och dö-kär i en kille jag aldrig pratat med och jag fick reda på att han blivit ihop med min kompis. Fast jag har ju pratat med dej. Det är väl det som är kruxet antar jag. Att jag känner dej mer än alla konversationer jag haft med dej i mitt huvud. Du är inte bara min naiva tolkning av hur du kanske är, du är så mycket mer.

Jag säger alltid att jag förväntar mig det värsta för att aldrig bli besviken. Det jag önskar, just nu, är att det var sant. För hemma har jag ingen trygghet i att undvika dej, och ingen vattenfast mascara.

Ibland när jag tittar så ser allt ut att ha tappat sin färg. Jag vet att den är där, men jag upplever bara grått. Som jag tänker mig att blinda ser färger, inte alls fast ändå där.

Ibland när jag tittar på helt blanka ytor ser jag färger som virvlar och strålar ikapp med den grannaste regnbåge. Färgerna som redan finns blir klarare och får en helt annan lyster.

Ibland, och oftast, när jag tittar är allt helt normalt, allt har den färg det ska och inget upplevs överdrivet eller inte alls.

Jag vet vad som hjälper, men jag är rädd för att ta det steget. Att bli analyserad och medicinerad.

Jag går på en grusig väg. Molnen är grå och vinden blåser kallt. Jocke Berg sjunger för full hals i mina halvkassa lurar; hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.
Jag går vidare, bortåt, så långt härifrån som jag kan. Hela vägen känns som en enda lång uppförsbacke och jag är trött. Utmattad av allt förutom den raska promenaden. Jag är trött på att tänka, trött på att känna, obeskrivligt trött på att bara fortsätta önska. Jag vill inte drömma. Jag vill inte vara ledsen på morgonen. Jag vill inte somna med tårar i ögonen. Men trots allt detta vill jag inte heller vara utan dig.
Det är mycket att hantera, så jag går. Går för att glömma, för att tänka på annat en liten stund. Jag går. På en grusig väg där molnen är grå och den kalla vinden blåser.

Det är svårt. Det är att vara på väg att gråta hela tiden, att vilja det. Men inget händer. Jag stirrar in i väggen och bara väntar på att tiden ska gå. Sover för att tiden ska gå något fortare, för att slippa tänka.
Det är att inte vara hungrig på en hel dag men att äta massor bara för att ha något att göra. Det är att vilja vara ensam och lida i tysthet, men att verkligen uppskatta en vän som bara sitter och är nära, att inte behöva prata. Det är att kolla telefonen efter sms när man vet att det inte kommit några, att bli lika besviken varje gång det inte finns något nytt. Det är att bli bortom kontroll och göra bort sig, försöka träffa andra men sen ångra sig.
Jag vill inte ångra något. Jag vill kunna kliva ur sängen på morgonen och vara glad. Jag vill slippa ha ont i magen av saknad och allt som bidrar till att jag saknar dig så. Jag vill kunna leva utan alla tankar, men det går inte utan att släppa dig. Och jag vill aldrig vara utan dig.

Men sedan vaknar man till en ny dag och allt känns annorlunda, ibland tillochmed bra. Har jag berättat att jag nästan alltid hatat berg-och-dalbanor?

Jag har bestämt mej för att lägga upp sådant jag skriver här ändå. Särskilt som det jag publicerat på DS blev borttaget...

***

Det är en kväll som alla andra, hon har ett par fler öl i kroppen än vad som brukar anses hälsosamt, det är bra musik, glädje i luften och ett till par ögon. Blickar som möts över stora rum. Blickar och minnen från tidigare kvällar. Spelat ointresse. Fler blyga blickar, från hennes sida i alla fall, han har en helt annan säkerhet och det märks. Den sortens säkerhet som kommer av erfarenhet. Han vet precis när och hur han ska slå till.

Det är många andra där, men de har ingen betydande roll ikväll. Hon pratar med sina vänner, försöker att ignorera att han tittar. De har pratat lite under kvällen, när bristen på sittplatser gjorde så att han erbjöd sitt knä. Sen var det hans händer som smekte lätt under skydd av mörkret. Samtidigt med en annan tjej på hans andra ben, inget att bry sig om. Det blir alltid samma sak. Men lite av den nonchalansen är det som drar henne närmre. Att han kan välja nästan vem han vill.

På ett sätt hon inte kan förklara är det lockande. Den riktiga mansgrisen. Killen som ger en uppskattande dask på rumpan när man går förbi. Han som kommer med nedlåtande kommentarer för att se hur man rodnar. Killen man vet att man inte ska bli för involverad med. Svinet med den klassiska femtiotalsmentaliteten, att kvinnor är underlägsna män.

Kvällen blir natt. De hamnar bredvid varandra i köket. Han vet precis hur han ska spela på hennes osäkerhet och blygsel. Han kallar henne för en fin flicka med en lätt nedlåtande ton, hon rodnar, något som i princip aldrig händer. Hon får en blick till, det är svårt att avgöra om han är seriös eller skämtar. Han ger henne ett lätt överlägset leende och hon skäms utan att riktigt veta varför.

Han vet mer om henne än alla andra tillsammans på festen. Tidigare kvällar har lett till att hon avslöjat saker inte ens hennes vänner vet. Saker som gör att han får ännu mer övertag, då han dessutom vet att hans beteende gör henne mer och mer intresserad. Hon har tom blivit varnad, av både han själv och vänner, han är ett svin, du borde inte, det är inte bra. Men hon kan inte låta bli.

Efter åtskilliga timmar av prat med alla andra än varandra så bestämmer han sig. Han reser sig och går bort till henne. Hon sitter och pratar med en annan, men med en lätt hand på hennes axel avbryter han och säger att han ska gå hem. Han frågar om hon ska med, en ren formalitet, hon följer lydigt med på en gång med en förlägen blick samtidigt som tusentals ord försöker forma en vettig fråga i hennes huvud.

De går arm i arm hemåt, ingen nämner det som susar igenom deras tankar. De spinner istället vidare på det de sist talade om. Mörka sidor hos varandra. Outforskade och oupptäckta av resten av mänskligheten. Hon kan tala öppet med honom, berätta om vad hon vart med om och vill uppleva. Men det är han som styr konversationen, självsäkert ställer han frågor om hennes innersta hemligheter, villig att lyssna på svaren. Han vet hur han ska få henne att känna sig uppmärksammad.

När de tillslut stannar för att gå åt separata håll undrar han vem de ska gå hem till, om det räcker med lite mys den här gången. Efter en tyst överrenskommelse går de sedan sakta hem till hennes lägenhet, hon tänker att det blir nog mer än mys en annan gång. Det är ingen av dem som tvivlar på det, men de säger inget till varandra, för att inte förstöra den sköra stämningen.

Hon märker att han utnyttjar sina nyförvärvade kunskaper om henne för att retas. Drar i håret och visar att det är han som bestämmer. Smärtan i hårbotten tillsammans med hans kyssar blir nästan för mycket. Hon är nära att börja rivas med sina långa naglar på hans sårbara rygg. Det enda som hindrar henne är vetskapen att hon skulle bli bestraffad om hon ens försökte. Så det får stanna där det är, kyssar och lätt smärta. De somnar så småningom nära varandra.

På morgonen tänker hon på hur det är att vakna av att personen bredvid vänder på sig. Att ha sällskap redan de första minuterna som avgör hur dagen kommer bli. Att ha sluppit att frysa för personen bredvid är som en levande kamin. Det är inte något som sker på vilka vardagar som helst. Sällsyntheten gör att det blir så mycket mer värdefullt.  Det är sådant som hindrar att man sover bort hela dagar i brist på engagemang. Hon tänker på kvällen innan, och känner att hans ena hand trevande tar tag i hennes hår, försiktigare än innan, men tillräckligt för att katten inom henne ska komma fram. Hon spinner tyst inombords och makar sig närmre och myser.

***

Det var ofta så med honom att hon inte visste om han skämtade eller var seriös. Hon blev ofta förlägen och tappade orden när han kom med sådana kommentarer. Hon fick alltid det där leendet till svar, det överlägsna och lätt roade leendet som gjorde henne så osäker.
Hon var medveten om att han spelade på det, utnyttjade hennes blyghet på ett sätt som vände det till hans fördel. Det var en konstig kombination av förnedring och uppskattning.