.

För ett par dagar sedan nådde jag en ny lägstanivå för hur jag behandlar mig själv. Jag var PMS-ig och nere, kände mig ensam och otroligt fet. Jag hade behövt en kram. I stället slutade det med att jag åt massa glass och annat onyttigt. Så har jag gjort förr. Det som definierade lägstanivån var att det inte stannade i mitt system särskilt länge. 
Jag vet att det är dumt, jäkligt dumt, och jag lär inte göra det igen. Men jag kan säga såhär i efterhand att jag fattar att vissa inte slutar. Den känslan av kontroll är svår att uppnå i den riktiga världen. Den totala makten över vad som ska ske. Lägger man sen till lättnaden över att den glassen och chipsen INTE kommer sätta sig på någon tjockismage så är det sjukligt och äckligt underbart. 
Jag bestämde däremot redan samma kväll att det finns bättre sätt att ändra på figuren. Så från och med igår är jag ute och går varje vardagmorgon i minst fyrtio minuter innan frukost. 
Under promenaden igår var jag arg, ledsen och lyssnade på ilsken work-outmusik. Jag kanske grät lite under tiden. Men inte så någon såg. Jag stegade fram som en furie med sikte på att döda, och så ska det fortsätta tills jag mår bra. Tills jag inte ser en flodhäst i spegeln. Eller tills jag blir inlagd för maniskt beteende.. Vilket som nu kommer först.
Jag hoppas att jag inte faller tillbaka i mitt gamla tjockis-moffa mönster, och definitivt att jaginte känner att allt är så hopplöst att det enda som hjälper är fingrar ner i halsen, men jag lovar inget. Det tenderar att lyckas bättre om jag inte utesluter ett totalt misslyckande. 

Annars är det bra. Jag drömmer fortfarande om sånt jag inte, och aldrig någonsin, kommer få. Men vad ska jag göra? Jag valde inte detta, jag drabbades och oftast är det rätt mysigt att ha någon att tänka på så. (Även om en viss kram för några dagar sedan har förstört min nattsömn...)

PUSS!