.

Det har aldrig vart lätt med dej och mej. Det har aldrig vart utan problem och störningar. Förutom kanske ett par gånger i början. Det märker jag när jag ser tillbaka på hur det var när vi först träffades. Jag minns hur jag kände redan då.

Första gången var på en efterfest i en källare. Jag tror det var vinter, jag har ett svagt minne av snö, eller iaf kyla. Vi möttes och utbytte de sedvanliga artighetsfraserna. Vi kom in på något annat, jag tror det var något om mat.
Det var högljutt i lokalen så vi fick stå nära för att höra varandra. Styrkt av alkoholen var jag ganska på med frågor, jag var nyfiken. Du var generad, eller blyg. Du gömde dig bakom händerna, bakom din mössa.
Du slog ner blicken ett flertal gånger. Jag tyckte det var sött.
Sen minns jag inte hur det gick till, men du kysste mej. Försiktigt. Fint.
Vi sa hejdå strax efter, för din kompis kom tillbaka hela tiden och drog i dej, ville att du skulle följa med.
Jag kunde inte minnas vad du hette efter det första mötet.

Andra gången var långt senare, först någon gån på våren, kanske mitten på mars. Också en efterfest,
det blir en del sådana här i byn.
Jag minns inte vad vi pratade om, men vi hade så mycket gemensamt. Musik, film, mat, värderingar och åsikter. Det kändes som vi känt varandra i flera år. Vi satt på golvet för alla sittplatser var upptagna.
Det var så många andra på festen, jag minns bara dej. Dina ögon som såg mej, din mun som log, dina händer som lekte med mina.
Jag tror att vi kysstes, sittandes där på golvet, med alla andra som publik. Vi fick en pik av någon som satt bredvid. Du gav honom en bitter kommentar och vände dej tillbaka till mej. Vi fortsatte det vi höll på med.
När natten led mot sitt slut frågade jag om du ville sova hos mig, betonade att det innabar kläderna på.
Du sa att det spelade ingen roll, eller något i den stilen. Vi hade kul, vi njöt av varandras sällskap.
Jag kände mej speciell och vacker.

Det som gjorde den största skillnaden för mej var morgonen efter. Jag har haft människor som sovit över innan, och vi hade gjort mer än vad du och jag gjorde. Men vi kunde prata även i nyktert tillstånd, det flöt på precis lika bra som kvällen innan. Det har aldrig hänt mej förut. Bara med dej. Det var så fint, att bara vara.

Känslorna blev starkare, jag föll så hårt. Jag tror du gjorde det med.
Hur kommer det sig att det slutade såhär?
Vad hände med den enkelheten?
Jag känner fortfarande, det gör jag. Men jag är mer reserverad, muren runt mitt hjärta är lite tjockare och lite högre. Du skulle kunna rasera dem om du bara försökte. Jag önskar ibland att du gjorde så.
Annars önskar jag att allt kunde försvinna.
Alla känsloladdade minnen som får mej att tänka tillbaka på allt som varit.
Jag bryr mej fortfarande fast alla säger åt mej att sluta och ge upp...

Det bara är så.