.

Det är svårt. Det är att vara på väg att gråta hela tiden, att vilja det. Men inget händer. Jag stirrar in i väggen och bara väntar på att tiden ska gå. Sover för att tiden ska gå något fortare, för att slippa tänka.
Det är att inte vara hungrig på en hel dag men att äta massor bara för att ha något att göra. Det är att vilja vara ensam och lida i tysthet, men att verkligen uppskatta en vän som bara sitter och är nära, att inte behöva prata. Det är att kolla telefonen efter sms när man vet att det inte kommit några, att bli lika besviken varje gång det inte finns något nytt. Det är att bli bortom kontroll och göra bort sig, försöka träffa andra men sen ångra sig.
Jag vill inte ångra något. Jag vill kunna kliva ur sängen på morgonen och vara glad. Jag vill slippa ha ont i magen av saknad och allt som bidrar till att jag saknar dig så. Jag vill kunna leva utan alla tankar, men det går inte utan att släppa dig. Och jag vill aldrig vara utan dig.

Men sedan vaknar man till en ny dag och allt känns annorlunda, ibland tillochmed bra. Har jag berättat att jag nästan alltid hatat berg-och-dalbanor?