.

Jag stod vid strandkanten och spejade ut över den frusna sjön. Jag lyfte blicken och stirrade in i solen, rakt in utan att blinka. Den skimmrade och fick regnbågens alla färger. Alla färger reflekterades i isen så det gnistrade.
Det borde ha gjort ont i ögonen, men jag kände ingen smärta. Jag stod så, och bara tittade.
Jag minns inte om det gick en minut eller om en hel timme hann passera. Jag minns bara hur otroligt vackert allting var, just då. Jag tror jag gick in i mig själv, eller ut, det är svårt att säga. Men jag har alldrig vart så mycket i nuet som då. Alla problem fick en klarhet och jag såg allt från ett helt annat perspektiv.
Jag såg hur solen sakta sjönk bakom bergen på andra sidan sjön, hur den sakta ändrade färg allteftersom. Mer rött, mer värme, nästan som när man känner kärlek från en annan människas sinne, fast mer. Allt var så mycket mer.
Det var så intensivt att jag har för mig att jag blev tårögd.
Jag kunde inte slita mig, men tillslut kände jag av mina tår. De var stelfrusna. Så jag vände mig om och gick hem.
Jag måste ha tänkt en miljon tankar, för min hjärna var så trött, men jag minns inget. Bara den där känslan av ofattbart lugn.
Som en liten del av himlen hade visat sig bara för mig.