Grått 3
Det är ett grått filter över mina ögon. Ett par hörselkåpor över mina öron. Min röst är någon annans. Det är inte jag som är jag. Inte nu.
Fredags...mys?
Trött. Orkar inte engagera mig i något slags liv. Orkar inte le. Är inte ledsen, men inte direkt glad heller, jag bara.. är.
Det är inte bara du, det är skolan, ekonomin och halva min framtid som inte fungerar längre. Det är en lång sommar hos föräldrarna utan jobb. Det är en lång höst kvar i sverige, för inte åker jag själv till frankrike. Det är ett långt liv i brutalt påtaglig ensamhet. Jag ger upp för ett tag. Lever på dåliga serier och kvarglömt vin, som smakar skit. Det och gamla ostbågar. Tragiskt.
Ner
Från bild 1 till bild 2 på mindre än än minut, sen tillbaka igen på ett par dagar. Min pappa brukar säga om klättring att "ner kommer man alltid". För mig går det att applicera även på resten av livet. Ner kommer jag alltid, oavsett hur bra jag mådde sekunden innan. Det svåra är att inte ge upp på botten, att kämpa sig upp igen.
Det dom aldrig nämner
Jag drar mig för att åka hem. Jag vill inte tillbaka. Jag är rädd för att se dej igen. Rädd att jag ska bryta ihop. Inte för att det kommer hända, men oron för att det värsta tänkbara kan ske är något jag alltid dras med.
Det känns märkligt, tomt, som om det faktiskt var något riktigt. Som att alla små tillfällen verkligen betydde något som kanske innefattade ett korn av framtid. Det var mitt hopp, det opålitliga, självdestruktiva och naiva jävla hoppet. Jag kommer antagligen bara le ovanligt ansträngt om och när jag ser dej. För det var bara på låtsas. A figment of my imagination som det så fint heter. Jag är konstigt besviken, trots att jag visste hur det skulle sluta redan från början.
Det känns lite som när jag var fjorton år och dö-kär i en kille jag aldrig pratat med och jag fick reda på att han blivit ihop med min kompis. Fast jag har ju pratat med dej. Det är väl det som är kruxet antar jag. Att jag känner dej mer än alla konversationer jag haft med dej i mitt huvud. Du är inte bara min naiva tolkning av hur du kanske är, du är så mycket mer.
Jag säger alltid att jag förväntar mig det värsta för att aldrig bli besviken. Det jag önskar, just nu, är att det var sant. För hemma har jag ingen trygghet i att undvika dej, och ingen vattenfast mascara.
