.

Har längtat, saknat, gråtit och sen hatat mig själv. Som alltid när det går utför gör jag det bara värre. Skulle hållit mig borta från mail och allt vad kontakt heter. Ibland är det som jag bara står bredvid och ser på  när saker händer mig. Som om det inte var jag som bestämde. Jag vet vad problemet är. Jag släppte in andra personer. Som uppenbarligen inte var värda besväret.

Problemet är väl iofs mer att jag inte verkar kunna släppa ut dem. Känner mig både som den hemska kvinnan och den stackars författaren i Lida. Väldigt stört. Väldigt jag. Väldigt jobbigt. Schizofrent nästan.

Jaja.. Inget nytt under solen (eller bristen på sol heller för den delen)

Puss