Hormoner
Efter en helg fullsmockad med serotonin, dopamin och endorfin känns allt lite blasé. Att komma ner från den highen är fan inte kul. Ge mig en kram!
Lund är underbart.
Jag har haft en underbar helg. Har varit i Lund och myst. Jag blev bjuden på sushi när jag kom fram, på Lunds bästa sushirestaurang. Supergott! Sen gick vi hem och kollade på tv och jag satt och lutade mitt huvud mot hans axel. Sånt är oerhört underskattat.
På kvällen lagade han lasagne och hallon- och mangopaj medans jag satt och kollade på och drack vin. Jag skulle kunna ha det så oftare, och det sa jag till honom. "såhär skulle jag kunna ha det varje dag. Gott vin och en snygg karl som lagar mat." Jag tyckte mig se ett generat leende då, men jag är inte säker. Sen blev det film i sängen och massa underbart naket. Han sa 'vänd på dig så jag får se dig'. Jag kan ha haft det bästa sexet någonsin då. Allt jag gillar plus den där intimiteten. My God!
Efter alla år jag känt honom, alla crushes jag haft. Det här är mer. Det är trygghet och värme. Jag har tänkt flera gånger att jag älskar honom. Måste bara våga släppa lite på skyddsbarriärerna jag byggt upp. Fast jag tycker att det faktum att jag ens VILL släppa på dom säger ganska mycket.
Söndagen var slömysdag, jag låg med huvudet i hans knä och han strök mig över håret och sidan, jag spann som en kissekatt hela tiden. Han vet ju precis vart han ska klia för att jag ska bli på bra humör, jag ÄLSKAR hur han kliar mig i nacken. -purrrrrrr-
Kvällsaktivitet: muntligt läxförhör.
Sen var det ju min födelsedag, jag trodde att jag drömde, men där jag brukar vakna fortsatte det. Efter sa han godmorgon och grattis på födelsedagen. Jag låg i en liten boll och krampade, otroligt nöjd med livet.
Höll på att missa tåget så jag fick ingen hejdåpuss. Men jag överlevde ändå.
Gud vilken man. Saknar honom redan. Hatar dagarna efter när jag vaknar själv istället för på hans arm eller i en tajt mysig sked.
Lots of love!
Ibland när jag tänker på dig
Ibland känns det som om det aldrig hänt. Som en dröm om en dröm i ett annat liv. Disigt och blekt i kanterna. Ditt ansikte utanför fokus i ett gammalt gulnat fotografi med kaffefläckar på. Som något man inbillar sig i ögonbryn när det är mörkt, fast utan något av det obehag dom kan infinna sig då.
Ibland känns det som att det bara var länge sedan. Som nåt jag borde minnas men att detaljerna inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Som när det enda man minns är det fina och bra.
Andra gånger känns det som ett personligt angrepp. Hat och ilska och oförmåga att förstå fullt ut. Vad är det som finns där, men inte hos mig? Är du blind eller bara dum? Eller ännu värre, elak? Självklart vet jag att det inte är så, jag intalar mig bara att det hade vart lättare.
Men ibland när jag tänker så känns det som det var igår. Sista natten när solen var påväg upp igen. Man kunde ana strålarna som sakta letade efter horisonten. Jag undrar vad jag skulle gjort annorlunda. Om jag hade kunnat ändra nåt. Hade det gjort nån skillnad om jag sprungit efter? Fallit ihop på marken, tillintetgjord och förstörd. Jag minns hur det kändes. Skört. Som fjärilsvingar och tunna sockertrådar. Som bara blir pulver och damm kvar om det inte hanteras varsamt. Jag minns doften i luften och från din hud. Ambrosia säger dom, gudarnas nektar. Ge mig ångest, farväl och krossade drömmar om kärlek. Det är då man känner att man lever.
Fast.
Oftast tänker jag bara vad dum jag är som inte kan släppa det. Dig.
Det kanske är för nära avståndsmässigt. Kilometervis.
Jag flyger snart. Det kanske hjälper. Man kan hoppas. Hoppas på morgondagens möjligheter och på att stjärnfall uppfyller ens önskningar tillslut.