.

Ja, jag har vart bitter på sista tiden. Nej, jag är inte sur. Men det är nästintill omöjligt att gå igenom det jag gjort och inte bli bitter på vägen.
Det är svårt att veta vart man har mej, vad betyder det.
Nu undrar jag inte på ett surt sätt utan på ett nyfiket. Sen kan man ju vända på det och istället undra, varför frågar du inte om du nu undrar?
Det där med att jag ser sur ut kan jag inte göra så mycket åt. Jag är inte en sån som pallar att le konstant, och oturligt nog har jag ärvt det draget (att se sur ut när man slappnar av i ansiktet) av min mormor. Det kan ju låta som en dålig ursäkt, men hon har ofta, precis som jag, fått frågan är du sur? när man egentligen bara är trött.

Har dessutom blivit mobbad för det, sur-malin. Så att bli påminnd att man ser ut som man gör och alltid har gjort kan ju om inte annat göra en lite irriterad. Allt är däremot sådant som snabbt går över.
Är jag sur, då syns det verkligen.

Sen vet jag att jag kan verka lite kort i tonen, det är inget medvetet och absolut inget personligt.
Så sluta anta att jag är sur och fråga om du är osäker.
Så slipper vi missförstånd som gör att jag tror att alla hatar mej osv.

(och fortfarande, inget personligt, ingen surhet, jag bara undrar och konstaterar saker)

puss