.

Till du som bryr dig, trots att jag inte trodde det om dig.
Jag är inte depressiv. Jag är inte manisk. Jag kallar det jag är lite light manodepressiv, fast halvt på låtsas. Jag blir inte helgalen och springer runt och är superkreativ eller översocial. Jag blir inte heller så deprimerad att jag tar till vassa blad för att känna annan smärta än den själsliga. Jag skadar aldrig mig själv med mer än möjligtvis alkohol och dumma val på fyllan.
Jag blir mer mittemellan. När jag är ”manisk” blir jag gladare, öppnare och mer benägen att hitta på saker. Troligtvis en rätt kul person att umgås med. När jag hamnar i den ”deppiga” delen av allt blir jag mer in i mig själv, mer att jag är trött och lättirriterad, och kanske lite mer tråkig.
Jag trodde aldrig att det syntes så mycket. Jag brukar kunna vara bra på att dölja sådant. Jag känner inte att allt är hopplöst, men jag är inte riktigt ”här och nu”. Jag tänker väldigt mycket, på saker som ligger allt för långt bort för att jag själv ska kunna förklara det på ett bra sätt. Jag är inte helt fokuserad, trots att jag verkligen försöker.
Jag är kanske ett bokstavsbarn, som en vän sa. Eller kanske är jag manodepressiv, som en annan vän sagt med oro i rösten och en tredje som ett skämt.
 Jag vet inte vad jag har.
Jag är som jag mest alltid har varit. Inåtvänd, självkritisk, kreativ i perioder och med ett starkt utvecklat hat mot siffror och allt som har med dem att göra (förutom pengar, för vem gillar inte pengar). Jag har aldrig sett att det är något fel med mig bortsett från de vanliga tonårskomplexen, för tjock, för ful, för tråkig.
Jag tänker nog inte alltid på hur andra ser mig, eftersom jag oftast inte bryr mig om andra människor. Att sen märka att det finns folk förutom ens mamma som genuint undrar hur man egentligen mår, det känns annorlunda.
Nu menar jag inte att jag inte har haft vänner som undrat tidigare, men nu är det fler samtidigt som frågat, och det måste ju innebära att det verkligen syns?
Jag vill inte att någon ska oroa sig, jag mår bra. Jag mår som jag brukar, bara att tankarna svävar iväg lite långt ibland och jag kanske inte är så medveten om världen omkring mig. Jag tycker inte att någon behöver oroa sig, för jag misstänker att mina svängningar beror väldigt mycket på årstid. Så när våren kommer med ljuset igen kommer allt bli annorlunda.

Men tack för att du bryr dig, det betyder mycket mer än du tror. <3