.

Idag vaknade jag av att jag grät. Jag hade haft en dröm, och du var i den.
I drömmen så bråkade vi, det har aldrig hänt på riktigt. Du var arg och skällde på mej pga. ett stort missförstånd. Jag tror du var besviken på mej.
På något sätt hade något jag sagt hamnat fel, det var inte meningen att du skulle höra det. Allt hade skett ungefär som ett felskickat sms. Jag ville säga upp bekantskapen med en vän, men du hade fått meddelandet och trodde jag menade dej. Jag vill aldrig säga upp våran bekantskap. Du betyder alldeles för mycket för mej.
Fast det vet du inte…
I drömmen skrek du på mej att om jag inte ville ses så ville du fan aldrig mer göra det. Jag grät och försökte förklara mej. Du vägrade att lyssna. Du var arg, besviken och sårad.
Du vände dej om och lämnade mej gråtande på marken.
Jag vaknade av att kudden var blöt, av att jag snyftade. Det kändes så verkligt just då. Jag fick en impuls att skicka ett sms, men jag lät bli. Det var tidigt på morgonen. Du hade inte varit vaken.
En känsla av ensamhet sköljde över mej. Jag kröp ihop i min säng och kramade min kudde hårt. Somnade om just så, med kudden i famnen och tårarna rinnande över ansiktet.
Jag hatar sådana drömmar...