.

Jag har haft massa tid att tänka igenom allt nu. Jag har grubblat.
Det senaste dygnet har vart längtan, glädje, förväntningar, chock, ilska, sorg, apati, sorg och hopp.

Jag har hanterat det så bra jag kunnat, på det enda sätt jag egentligen vet, med glass och chips.
Även om jag fortfarande är ledsen så känner jag att det kanske kommer bli bättre.
Jag hatar honom inte. Jag kan fortfarande prata med honom. Nåt jag tror är en stor skillnad från de jag tidigare träffat.
Jag har aldrig kunnat prata, göra mej förstådd eller berätta hur jag verkligen känner med nån jag gillat så mycket. Det är skillnad den här gången. Även om det inte blev så jävla bra just nu. Men jag tror att det kan lösa sig. Eller så har jag inbillat mej det genom för mycket grubblande.
Oavsett så har jag aldrig fungerat såhär med nån annan människa, med ett undantag, min bästaste vän. Skillnaden finns ändå där, och är jävligt viktig, för jag var aldrig kär i min bästa vän. Det är jag nu. Tok-kär. Som när man är fjorton och inget är omöjligt, utom möjligtvis ens föräldrar.

Jag ska ge honom tid, sen får vi ses och prata. Men jag är hoppfull. Jag tror ändå på kärleken.

puss