.

Mitt liv fungerar inte som det ska.

Jag har flera nära vänner men känner mej konstant ensam.

Jag har egentligen massor jag kan göra på dagarna, men sitter bara hemma och grubblar.

Allt jag önskar mej är någon att dela mitt liv med. Någon att älska, som älskar mej tillbaka... Jag har säkert flera alternativ, men jag hittar alltid något som är fel.

Jag är för petig och har alldeles för svårt att släppa in någon.

Hur ska jag kunna älska någon om jag inte ens kan låta mina vänner komma så nära.

Jag är ju öppen och så, men jag döljer alltid en bit av mej själv eftersom jag har blivit så pass sårad och sviken förr. Jag klarar inte sådant. Jag kan inte lita på människor, för när jag har gjort det så har allt bara blivit skit tillslut ändå.

Hur länge ska det här pågå?

Ibland känns det som jag kommer dö ensam, alkoholiserad och helt oälskad.

En galen tanke, jag vet, men den har satt sig fast ganska rejält...

Precis som med mycket annat, tänker man på en sak för mycket och för länge så tror man tillslut att den är sann. Det är en enda stor neråtgående spiral. Och det enda sättet att komma ur den är att på något vis bryta mönstret. På något sätt...

Har blivit smått besatt av tanken på att ha någon att dela livet med, en partner att bo med, sova med, äta mat med. Jag är bara så trött på att göra allt det där själv.

Shit vad jag låter bitter... Det är inte meningen, jag är inte sån egentligen.

Har väl bara lite av en dålig dag. Trodde att jag skulle få mys besök från dalarna, men så var icke fallet.

Det blir ju såklart en annan dag, men jag hade behövt det idag. Lite kramar och gos.

Det har nästan gått så långt att om det var onsdag idag så skulle jag ut och supa och ragga. Bara för att få lite närhet. Fy fan vad desperat jag verkar. Det är så deprimerande.

Jag får se till att pigga på mej och göra något kul. Börjar med det imorgon tror jag.

puss



                     ...kanske vore något... (med mej i mitten såklart)