.

Jag kan inte säga om det är bra eller dåligt. Om jag mår bra eller inte.
Jag känner lättnad för jag vet hur det ligger till nu. Men jag känner lite att jag hade hoppats på ett annat svar på frågan; Vart står du?
Det var lite luddigt, men jag är inte dum, jag förstod.
Det är bara från min sida, nu, och för alltid.
Han kände sig ytlig när vi pratade om sex. Jag tyckte han hade fel, sex är sex, resten kan man koppla bort.

Det känns lite som att jag kanske behöver gråta lite, bara för att, men jag kan inte.
Vill inte?
Orkar inte..?

Men att vara vänner är väl bra? Bättre än att inte umgås alls.
Jag trivs ju med människan. Vi har ju samma elaka humor, även om jag inte gillar att bli utsatt för den.

Trots allt jag hade fått för mej i mitt förvirrade sinne så är jag i grund och botten en cyniker. Jag förväntar mej alltid det värsta, så blir jag aldrig besviken. Bara likgiltig. Och i bästa fall positivt överraskad.
Så jag känner mej inte ledsen, för jag var inställd på det här redan från början.
Trots vissa små glimtar av hopplös glädje över småsaker som inte betyder ett dugg och aldrig har gjort det heller. 

Jag ville döda fjärilarna.
Mosa dom.
Aldrig mer känna deras svaga fladder i magen.
Och så drabbas man igen.
Men det känns trots omständigheterna bra.
Att prata ger så otroligt mycket mer än ett par sms.

Men vänner är ju bra..

puss*